Utgång
Favorit band: Talking Heads. Drink: J & B eller Absolut On The Rocks. TV – program: Late Night With David Letterman. Läsk: Pepsi Light. Vatten: Evian. Sport: Baseball.
Samtalet följer sin egen växlande harmoni – ingen egentlig struktur, ingen särskilt ämne, ingen inre logik eller känsla; förutom naturen den dolda, konspiratoriska. Bara ord, och som i en film som är illa klippt, överklappar det mesta något annat. Jag har svårt på något vis att höra på för min bankautomat har börjat tala till mig, lämnar ibland underliga budskap i rutan med gröna bokstäver, som: ”Ställ till en förfärlig scen på Sotheby’s” eller ”Döda presidenten”, eller ”mata mig med en strykarkatt”, och jag drevs till vanvett av parkbänken som följde efter mig i sex kvarter i måndags kväll och också den talade till mig. Upplösning – jag tar den som den kommer. Men den enda fråga jag kan börja med för att bidra till samtalet är ett bekymrat: ” Jag går ingenstans om vi inte har beställt bord, så har vi beställt bord eller ej?” Jag noterar att vi alla dricker beskt öl. Är jag den enda som lägger märke till detta? Jag har också glasögon med fönsterglas i imiterat sköldpadd. I TV – rutan går Patty Winters Show, som nu går på eftermiddagarna och har konkurrens av Geraldo Riviera, Phil Donahue och Oprah Winfrey. Dagens ämne är: Är ekonomisk framgång det samma som lycka? Svaret på Harry’s denna eftermiddag är ett öronbedövande vrål ”Absolut”, åtföljt av mycket tjoande, där pojkarna vänskapligt jublar tillsammans. I rutan visas nu scener från President Bush installation tidigare i år, och sedan ett tal av förre presidenten Reagan, medan Patty levererar en svårhörd kommentar. Snart uppstår en tröttsam debatt om han ljuger eller ej, trots att vi inte hör, inte kan höra orden. Den förste och egentligen den enda som klagar är Price, som, fast jag tror att det är något annat som stör honom, använder detta tillfälle för att vädra sin besvikelse, ser omotiverat häpen ut och frågar, ” Hur kan han ljuga så där, hur kan han komma med denna skit.”
” Åh Jesus stönar jag.” Vadå för skit? Jag menar jag är egentligen inte hungrig men jag skulle gärna se att vi hade ett bord beställt någonstans. Vad säjs om 220?. Och som en eftertanke, ”McDermott, hur ligger dom till i nya Zagat?”
Price tittar från TV – rutan till Craig, och försöker dölja sitt missnöjde genom att fråga mig, medan han viftar åt TV – rutan., ” Jag tror inte det är sant. Han ser så…normal ut. Han verkar så…borta. Så...ofarlig.”
”Han är fullständigt ofarlig, tokskalle. Han var fullständigt ofarlig. Precis som du är fullständigt ofarlig. Men han gjorde alla den där skiten och du har misslyckats att få in oss på 150,så, du vet, vad kan jag säga?” McDermott rycker på axlarna.
Någon har redan tagit fram en cellulär Minoltatelefon och ringt efter en bil, när jag egentligen inte hör på utan tittar på någon som är påfallande lik Marcus Halberstam i färd att betala en nota, frågar någon helt lösryckt, ”Varför?” och svarar automatiskt, ur det blå, utan anledning, bara öppnar munnen, ord kommer ut och jag sammanfattar för idioterna: ” Tja, fast jag vet att jag borde gjort det istället för att inte göra det, är jag för farao bara tjugosju och detta är hur livet presenterar sig på en klubb eller bar i New York, kanske var som helst vid seklets slut och hur folk, ni vet, jag uppträder, och detta är vad det betyder för mig att vara Patrick, antar jag, så tja, jo, eh…” och detta återföljs av en suck, och sedan en lätt ryckning på axlarna och ännu en suck, och ovanför en av dörrarna, täckt av röda sammetsdraperier på Harry’s sitter en skylt och på skylten, med färger som matchar draperiets färg står orden DETTA ÄR INGEN UTGÅNG.
[Bret Easton Ellis - American Psycho]