Ghost Coach.blogspot
(Umeå) (Göteborg)

(somewhere not scatterbrain)

En sekund

Alla människor var vackra, alla låtar var bra. Man lekte deprimerad, man blev deprimerad, man fick hopp, man förlorade hopp, skrev en dikt, fick ett leende och började fundera på stopp. Man slog nya rekord. Man hoppade över häckar. Slog ner motståndare. Drömde om hjältedåd och såg oändligheten i allas ögon. Folk började berömma mina dikter och jag ljög på om saker som jag tror alla visste aldrig hade skett och jag satte upp en ny öppning på ett rutat papper. Jag kysste en flicka bakom stjärnorna i en dröm. Jag rörde marken medan jag svävade och kom fram till att allt som händer nog beror på mig. Jag såg nio planeter rotera runt mig om jag blundade.


Jag klädde ut mig till psykopat hemma då ingen såg på. Jag skadade mig själv när jag tog livet av mig men jag ångrade mig och kom tillbaka. Jag drack 6 flaskor liv och trodde att jag var full. Jag såg på folk som blev fulla, folk som nyktrade till, folk som var otrogna, folk som var elaka, folk som var onda. Jag åt för snabbt och blev dålig i magen. Spydde upp min tro och sa att: ”allt jag nog behöver är ett skott i armen.” Jag trodde att allt i min värld hade slutat snurra och hösten blev till vinter och jag sa till en vacker flicka med ögon som kristaller att jag också hatade vintern fast jag egentligen älskade den. Det var alltid mörkt när jag åkte hem. Jag såg mig själv i ett skyltfönster och sa högt att jag var en osynlig man. Vi dog och jag åkte hundra mil bort från alla andra på andra sidan jorden och levde ett annat liv. Jag kom fram och hem när kände en förvrängd julkänsla. Jag åt knappt inget av julen och spydde upp den i smyg. Träff i mellandagarna i stället för världens bästa film. Jag trodde hon egentligen var förälskad i mig men det var inte en känsla med stil och smak. Den vintern kom jag aldrig hem för det fanns aldrig några bussar men det gjorde inget för jag fanns inte på riktigt.


Hon var ledsen. Jag var en idiot. Jag såg ut som en idiot och jag raderade allt som fanns i mitt redan tomma huvud och jag kan inte komma ihåg om jag grät men böcker kom till. Likgiltigheten blev abstrakt och allt jag någonsin trott på verkade inte längre hänga ihop på något som helst plan och det enda jag ville göra var att gå under eller börja om eller kanske hoppa ner någonstans. Jag löste allas liv utom mitt eget och jag började lyssna på musik i mono igen, aldrig mera stereo. Fick för mig att jorden var platt och ville därför äta upp alla människor som var snälla och kunde le. Spydde för mig själv när jag såg folk som visade känslor dolt för andra. Jag sprang vidare rakt in i andra städer. Jag lutade mig inte mot något särskilt och i hemlighet så trodde jag att jag var hemskt unik, någon sorts speciellt freak, men alla människor i världen hade sett min film och hört min låt. All kärlek verkade överdriven och jag spottade på folk när de inte såg på och jag grät åt tandkrämsreklam, bilder från stränder och städer som brann och åt människor som var strandsatta på månen. Bilden av mina händer blev tidigt vår och jag kramade snöbollar och sparade dom på ett hemligt gömställe men de smälte och det gjorde jag också men jag började ändå brinna en kväll då jag tog mig en dusch. En vår utan färg kom och folk blev kära i situationer och jag tappade lusten att äta och såg på när folk tog livet av sig på en TV-show jag redan sett som handlade om någon eller något som liknande mig på något sätt.


Allt som jag har upplevt saknar egna känslor och personlighet, jag kan äta upp det på en bit vit papper. En sekund och jag är klar med det. Överallt, var som helst, vilket leende som jag än väljer så känner jag mig spyfärdig. Jag hatar och älskar mig själv så pass mycket att jag börjat gömma mig för min egen skugga, som börjat förfölja mig genom mörka drömmar. Allt verkade vara ett slöseri med liv när du tog min tid ifrån mig men jag tror att älskade det.


[Maj 2004]

0 comments
| 17:29 onsdag 5 mars 2008 |