Det du söker finns inte här. Gömd, bortkastad och återanvänd. Ut ur rummen och sov på ytan. Du är spräng och bortagen. Upprepa: ”detta händer inte på riktigt”. Skepp på väg ut i rymden, om du ler så får du följa med. Vi hoppas på en ny sommar och en sprängd höst men saker händer aldrig utan mest bara inträffar. Någon tar med mig på en tur. Beskt och underbart. Du kan fånga alla små människor som dalar ner från skyn med tungan. Du är så ny och så underbar. Masker, rekvisitan, sminket och jag börjar repetera. Två gånger om dagen framför spegeln. Köper ny tandkräm. Måste spela med, bli en del av deras lag. Måste släppa mig själv och min längtan att flyga rakt ut i rymden. Inbakad i varma bröd, där kan jag vara säker. Nästa natt under sanden i hemliga länder. Ingen kan hitta dig om du släpper taget samtidigt som du lär dig deras språk. Konturerna av ett uppgivet hej då till den som jag på senare tid varit. För detta är ingen riktig utgång.
Sitter i en tågvagn och ser ut igenom fönstret. På himlen kan man se ett flygplan med säkert tusen passagerare ombord som håller på att störta. Snaskar söta små babyfingrar från en påse. På håll kan man nästan smaka på rädslan. Ler åt folk som faller förbi. Någonstans i Afrika dör nog ett barn nu. Smakar det sött eller surt? Någonstans på himlen exploderar ett flygplan. Någonstans i världen blir jag lite kär i dig för kickens skull. Ibland leker jag att jag bor i en TV bara för att bli lite verklig.
kommer igenom nästan allt utom detta förortsträsk urmakare smala soldater på väg mot solen bensinmyror kapten över industrin alla gör det följ med oss neråt det finns inget som jag har gjort som går att förlåta such a beautiful day om du sträcker dig efter detta moln så slukar det kanske dig undvik ögonkontakt reagera inte uppför dig normalt håll dig lugn ta ett till glas kasta första stenen skåla med rädslan ät dina popcorn fyll i enkäten kom ihåg att sätta klockan på väckning överge alla orsaker mönster och monster på dina nära vänner tro på ALLT kalla dig själv en DJ doktor dj 13 h på ett plan mot solen berätta allt för en främling
ibland tror jag att alla kan min historia melodin på vägen hem så har något spytt ut en hel burk med vit målarfärg jag ser klösmärken i asfalten flera cyklar på ett tak det är någon typ av melodi på campus det är någon typ av lukt ruttet tar aldrig steg - glider fram vit målarfärg över hela vägen klösmärken på ett tak
kommer igenom nästan allt utom detta förortsträsk ///[\] urmakare smala soldater på väg mot solen bensinmyror kapten över industrin alla gör det följ med oss neråt det finns inget som jag har gjort som går att förlåta such a beautiful day om du sträcker dig efter detta moln så slukar det kanske dig undvik ögon kontakt reagera inte uppför dig normalt håll dig lugn ta ett till glas kasta första stenen skåla med rädslan ät dina popcorn fyll i enkäten kom ihåg att sätta klockan på väckning överge alla orsaker mönster och monster på dina nära vänner tro på ALLT kalla dig själv en DJ doktor dj 13 h på ett plan mot solen berätta allt för en främling
!!///!! JAG ÄR INTE SVARET du är enkel att tillfredsställa
//$4// kom ut ur ditt huvud ditt eget huvud ditt dumhuve
¤¤dollarattack¤¤pangpang¤¤ ====:: detta är ditt uppdrag om du väljer att acceptera det var så god och inte fall för förtrollelsen dropp dropp dropp
där inget är sig likt och där vi kan glömma denna situation som om den bara var ett larvigt skämt, och vi gjorde helt enkelt bara fel, en sån där en decimal missräkning puh
^^^ vi är är fast i en rythmattack in en rythm[a]ttack kan någon knäppa sina fingrar och föra oss tillbaka?
//?|? bäst att gå tillbaka få det överstökat köttätande monster styr denna stad
}\\\{ hur kommer det sig att stjärnsystem lyser? VARFÖR REFLEKTERAS SOLEN FORTFARANDE PÅ MÅNEN?
[hellu. press one]
[dear paperbag writer] the more I struggle the further I get in trouble
<##>
inget med samma sken igen och om himlen var full av vatten så skulle jag kunna hoppa upp och splasha rakt in i den
|oohnoononono| vi är tillsammans fast i detta jag är ledsen, men är jag tråkig?
??`!` skrubba dina jeans med torr sand upprepa flera gånger vakna och torka i solen
--+++---+ pure invatation ett råttbo fångad i sin egna röra sätter upp alla fällor ett bo fullt med råttor
<(on)missiontothestars>
överklass galningar se hur de sliter varandra i bitar
***** föregåene beteende är inte nödvändigtvis en guide till framtida beteende cheease
/// jag är ledsen men allt är skrämmande här till och med mitt presentationskort hjälp mig härifrån
(ursäkta men jag är inte en stålman jag är en talesman)
Corrina, Corrina inget kvar i mitt huvud Corrina, Corrina vad har du i ditt? man måste ju undra vad som hindrar dig från att gråta när du har en fågel som visslar och en som sjunger men om jag inte har Corrina så betyder inte livet ett dugg
jag har inte Corrina jag kan inte bli mätt jag kan inte bli någon annan Corrina, Corrina har en svart katt i munnen djävulen är på min sida
Corrina, Corrina Sally girl, var har du hållit hus? Corrina, Corrina jag har funderat på dig så var snäll och kom hem
På senaste tiden har jag kunnat se båda mina revben
Har jag berättat om när jag dör litegrann? Jag tror det är 1970 någonting och känner mig precis som alla andra med min amfetamin, trumma och allt det där. Jag ber om någon som ska falla från skyn och jag får det men jag bryter ihop precis som en liten flicka för detta är lycka. Jag dör lite av törst om du sjunger en sång för mig. Spela något nytt och något gammalt för mig för jag känner ingen smärta medan jag står här i regnet. För alla vet att när jag har fallit ner från min lockar så bryter jag ihop och tar saker precis som jag ska. Jag skapar, skrapar och ramlar och blir något nytt och något bra och det är din förtjänst för du vill sjunga en sång för mig. Försvinner jag om du kommer? Ler jag om du gråter? Kommer du undan om jag kommer under? Queen Mary är även min vän om ingen behöver gissa om jag blir frälst när jag äntligen inser att jag är precis som alla för jag har också pärlor som något typ av försvar. Det regnade från min törst så jag föll ner från din långa förbannelse som fortfarande gör ont men vad som är värre är denna smärta som finns här inne. Jag kan omöjligen stanna kvar här, är det inte klart att jag inte passar in?Jag antar att det är dags för oss att sluta så att du kan introducera mig som en vän så var så snäll och le när de pratar om att du kände mig när jag var hungrig och bodde i din värld. Jag fake:ar det precis på det sättet som man ska men bryter fortfarande ihop. Kommer du spela en sång för mig när vi försvinner bort och ner och snälla låt mig falla snabbt bra och effektivt ner i mörkret för det är nytt, spännande och det är det som jag hoppas på för alla broar som jag någonsin haft har försvunnit för du min vän brände dem och jag tror att jag på riktigt älskade det.
Hej jag ger upp. Hej hej.En gång sa jag något om snö men det spelar ingen roll. Jag är inte så där ny och underbar, som de sa att jag skulle vara. Jag mår inte så bra. På morgonen och på natten. Ibland när det regnar ibland när solen sticker mig i ögonen. Det är så svårt. Att vara så där begriplig som man borde vara. Jag kan inte riktigt se någon i ögonen om jag tror att jag kommer att börja gråta. Om jag hör steg utanför mig dörr så sitter på jag bara på huk och lyssnar på andra sidan. Ibland har jag det så trevligt där att jag aldrig vill gå ut igen. Begriplig när man svarar i telefonen. Begriplig när man handlar fett och socker.Folk mellan raderna, i bankomatkön, på någon fest någonstans och på stationen. Ibland tror jag mitt huvud kommer att explodera när jag står där. Mellan raderna i husen på stationen bland alla barn och banderoller. Men det händer aldrig. Ibland blundar jag hårt och tänker på saker som man kan bli glad av. En blå kaffekopp, en guldtia hårt i knytnäven, ögonkast och socker.Fast jag blir aldrig riktigt glad för det verkar som om små män i kostymer faller ner från himlen och de saknar alla gula paraplyer. De blodar ner hela staden och sen säger ”tack” och ler så där som kassörer gör. När de dör. Staden är nerblodad, de skriver inte om det i lokaltidningen. Ett monster är lös, det spelar ingen större roll i drömmar. Där jag bor. För inget av det här är jag. Tungan i munnen ibland tidiga mornar och TV-soffan. Inte jag. Bakom hyllor, under stenar och på perronger i affären. Där finns det alltid något att ta. Klumpen i halsen som något lagt dit vill jag ha betalt för. Någonstans i världen är detta en sysselsättning, en konst eller ett arbete. Att ha en klump i halsen som säger ”hej jag är fanatisk” när du åker båt nedför vattenfall. Någonstans i världen är det samma sak som konståkning tänker jag ibland. På morgonen, när jag gett upp. Ny och underbar. Ambitionen som gör mig så himla ful. Hej hej god dag jag har faktiskt gett upp. ”Jag har en orange trafikkon på huvudet det är därför ingen älskar mig” borde jag säga när de frågar hur jag mår. På vykort och i badhuset. Under vattnet när klor viskar i ens öra att gravitation inte riktigt fungerar som den ska när man är upp-och-ner. Hej jag har en vägkon på huvudet och är ny och underbar. Mig kan man älska. På natten och på dagen och när jag ler in i kameran och blir ful på bild och ful i verkligheten och något som de pratar om i ett land som jag bara hört talas om under ett täcke. Vitt vin och sömnpiller fungerar inte på barn står det någonstans i min matematikbok. Jag tror att jag har slutat att sova utan att riktigt ha vaknat, utan att riktigt ha somnat. Jag bara dödar tid och suger in luft. Den kommer ibland ut och då bildas det ett litet moln som lär komma från mig. Det är det bästa jag någonsin gjort. Nästa gång det händer kommer jag att dö för då är jag full. Fullständig, fullbordat. Full och ful. Fötter som fryser om vintern för att de tänker på sommaren och sommaren då man drunknar för att man tänker på kärlek. Ett hjärta som är fullpumpat med popcorn och biosäten. När man sitter i biografmörkret och alla vackra par stirrar på en och sen stirrar de på varandra sen tillbaka till mig och sen ler de så där fånigt som jag gör när jag fyller år och sen kysser de varandra och jag tar kort med min engångskamera som bara jag ser. Jag tar tidiga tåg till andra städer. Sen åker jag tillbaka. Parker man ibland sitter i och människor man ibland tänker på. Alla dessa personer. En miljon människor som man träffat på skolgårdar, i hus, under busstationen, i franskaverb och visslandes i ett gatuhörn. Ingen förstod mig. Jag talade alltid om något annat. Krig, fred, barn i rullstolar, snask, boxning istället för sex, varför mina tuggummipaket alltid är så skrynkliga. Mitt enda riktiga svar. Jag är skrynklig. Jag regnar ner från skyn. På hösten och på natten. Bland leenden och bland ögon. Under stolar och under täcken under sängen. På morgonen och på natten. När man vaknar och när man somnar. Hej hej god dag. Kexchoklad i mitt blodbad en annan dag i marmelad mitti en ballad om att vara skadeglad som det står om på ett flygblad.Hej hej jag kan inte stava mitt namn men jag ger upp för jag har blivit så där som man blir när man vill bli förälskad och älskad. Så där hysterisk och oanvändbar. Ler.
Det mesta av vad jag är kan jag inte förklara och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag sover för länge jag är uppe för sent och jag borde gå upp tidigare och äta en bättre frukost. Jag borde bli bättre på en massa saker men jag har helt enkelt ingen energi för den rann ur mig för länge sedan på en buss med för mycket folk i. Men det hindrar aldrig mig att ibland ha tur och ramla över något bra. Men jag har ju ett stort problem i att jag är som jag är och så. För det är nog svårt att vara omkring mig när jag andas och går runt ditt resonemang. Så därför spenderar jag helst dagarna med att ligga i sängen och lyssna på musik som väldigt få håller med om och som de flesta avskyr mig för. Men jag avskyr dig med, jag avskyr allt du gör också, jag säger det bara inte högt utan jag biter mig i läppen och säger något om poliser och somnar in med förhoppningar om en något bättre dag imorgon.
Jag önskar ibland att jag att jag aldrig skulle vakna. Inte dö eller så, bara drömma vidare liksom. Leva kvar på gränsen mellan att sova och att vara vaken. Då är jag som bäst, precis där. Min favorit stund på dagen är den när jag ligger i min säng och blinkar och är så medveten att jag somnar inom några sekunder, men jag håller emot en liten stund till för att njuta. Sedan ler jag och ger upp lite grann. Ibland önskar jag att man vissa dagar bara skulle fortsätta utan att det kommer en annan dag med konsekvenser. Jag försöker simulera det ibland när jag är ledsen: tar bort alla klockor och drar ner gardinerna. Sedan lever jag den dagen som en ström där jag inte har en aning om det blivit en ny dag eller så. Det är liksom en fin tanke, att man bara ska kunna flyta på och glömma allt annat.
Alla människor var vackra, alla låtar var bra. Man lekte deprimerad, man blev deprimerad, man fick hopp, man förlorade hopp, skrev en dikt, fick ett leende och började fundera på stopp. Man slog nya rekord. Man hoppade över häckar. Slog ner motståndare. Drömde om hjältedåd och såg oändligheten i allas ögon. Folk började berömma mina dikter och jag ljög på om saker som jag tror alla visste aldrig hade skett och jag satte upp en ny öppning på ett rutat papper. Jag kysste en flicka bakom stjärnorna i en dröm. Jag rörde marken medan jag svävade och kom fram till att allt som händer nog beror på mig. Jag såg nio planeter rotera runt mig om jag blundade.
Jag klädde ut mig till psykopat hemma då ingen såg på. Jag skadade mig själv när jag tog livet av mig men jag ångrade mig och kom tillbaka. Jag drack 6 flaskor liv och trodde att jag var full. Jag såg på folk som blev fulla, folk som nyktrade till, folk som var otrogna, folk som var elaka, folk som var onda. Jag åt för snabbt och blev dålig i magen. Spydde upp min tro och sa att: ”allt jag nog behöver är ett skott i armen.” Jag trodde att allt i min värld hade slutat snurra och hösten blev till vinter och jag sa till en vacker flicka med ögon som kristaller att jag också hatade vintern fast jag egentligen älskade den. Det var alltid mörkt när jag åkte hem. Jag såg mig själv i ett skyltfönster och sa högt att jag var en osynlig man. Vi dog och jag åkte hundra mil bort från alla andra på andra sidan jorden och levde ett annat liv. Jag kom fram och hem när kände en förvrängd julkänsla. Jag åt knappt inget av julen och spydde upp den i smyg. Träff i mellandagarna i stället för världens bästa film. Jag trodde hon egentligen var förälskad i mig men det var inte en känsla med stil och smak. Den vintern kom jag aldrig hem för det fanns aldrig några bussar men det gjorde inget för jag fanns inte på riktigt.
Hon var ledsen. Jag var en idiot. Jag såg ut som en idiot och jag raderade allt som fanns i mitt redan tomma huvud och jag kan inte komma ihåg om jag grät men böcker kom till. Likgiltigheten blev abstrakt och allt jag någonsin trott på verkade inte längre hänga ihop på något som helst plan och det enda jag ville göra var att gå under eller börja om eller kanske hoppa ner någonstans. Jag löste allas liv utom mitt eget och jag började lyssna på musik i mono igen, aldrig mera stereo. Fick för mig att jorden var platt och ville därför äta upp alla människor som var snälla och kunde le. Spydde för mig själv när jag såg folk som visade känslor dolt för andra. Jag sprang vidare rakt in i andra städer. Jag lutade mig inte mot något särskilt och i hemlighet så trodde jag att jag var hemskt unik, någon sorts speciellt freak, men alla människor i världen hade sett min film och hört min låt. All kärlek verkade överdriven och jag spottade på folk när de inte såg på och jag grät åt tandkrämsreklam, bilder från stränder och städer som brann och åt människor som var strandsatta på månen. Bilden av mina händer blev tidigt vår och jag kramade snöbollar och sparade dom på ett hemligt gömställe men de smälte och det gjorde jag också men jag började ändå brinna en kväll då jag tog mig en dusch. En vår utan färg kom och folk blev kära i situationer och jag tappade lusten att äta och såg på när folk tog livet av sig på en TV-show jag redan sett som handlade om någon eller något som liknande mig på något sätt.
Allt som jag har upplevt saknar egna känslor och personlighet, jag kan äta upp det på en bit vit papper. En sekund och jag är klar med det. Överallt, var som helst, vilket leende som jag än väljer så känner jag mig spyfärdig. Jag hatar och älskar mig själv så pass mycket att jag börjat gömma mig för min egen skugga, som börjat förfölja mig genom mörka drömmar. Allt verkade vara ett slöseri med liv när du tog min tid ifrån mig men jag tror att älskade det.
Detta är min nya blogg. Min tanke är att jag här ska publicera mina egna texter och texter som jag uppskattar väldigt mycket. Alla gamla bloggar finns kvar men är mer eller mindre inaktiva, ni kan nå dem via länklistan eller via min profilsida. Under den listan har jag valt att lista de personer som påverkat min skrivstil och liv väldigt mycket, tycker att de förtjänar det erkännandet från mig. I fortsättningen kan man också utgå från att om inte det finns en referens till ett inlägg så är det jag som skrivit texten/dikten.
Till en början ska jag försöka publicera många av mina gamla texter, vissa så pass gamla att jag kräver lite överseende. Men det innebär att de närmaste dagarna kommer det att komma väldigt många nya inlägg. Senare så får väl se vad bloggen utvecklar sig till eller om den överlever mina ständigt nya impulser.
Favorit band: Talking Heads. Drink: J & B eller Absolut On The Rocks. TV – program: Late Night With David Letterman. Läsk: Pepsi Light. Vatten: Evian. Sport: Baseball. Samtalet följer sin egen växlande harmoni – ingen egentlig struktur, ingen särskilt ämne, ingen inre logik eller känsla; förutom naturen den dolda, konspiratoriska. Bara ord, och som i en film som är illa klippt, överklappar det mesta något annat. Jag har svårt på något vis att höra på för min bankautomat har börjat tala till mig, lämnar ibland underliga budskap i rutan med gröna bokstäver, som: ”Ställ till en förfärlig scen på Sotheby’s” eller ”Döda presidenten”, eller ”mata mig med en strykarkatt”, och jag drevs till vanvett av parkbänken som följde efter mig i sex kvarter i måndags kväll och också den talade till mig. Upplösning – jag tar den som den kommer. Men den enda fråga jag kan börja med för att bidra till samtalet är ett bekymrat: ” Jag går ingenstans om vi inte har beställt bord, så har vi beställt bord eller ej?” Jag noterar att vi alla dricker beskt öl. Är jag den enda som lägger märke till detta? Jag har också glasögon med fönsterglas i imiterat sköldpadd. I TV – rutan går Patty Winters Show, som nu går på eftermiddagarna och har konkurrens av Geraldo Riviera, Phil Donahue och Oprah Winfrey. Dagens ämne är: Är ekonomisk framgång det samma som lycka? Svaret på Harry’s denna eftermiddag är ett öronbedövande vrål ”Absolut”, åtföljt av mycket tjoande, där pojkarna vänskapligt jublar tillsammans. I rutan visas nu scener från President Bush installation tidigare i år, och sedan ett tal av förre presidenten Reagan, medan Patty levererar en svårhörd kommentar. Snart uppstår en tröttsam debatt om han ljuger eller ej, trots att vi inte hör, inte kan höra orden. Den förste och egentligen den enda som klagar är Price, som, fast jag tror att det är något annat som stör honom, använder detta tillfälle för att vädra sin besvikelse, ser omotiverat häpen ut och frågar, ” Hur kan han ljuga så där, hur kan han komma med denna skit.” ” Åh Jesus stönar jag.” Vadå för skit? Jag menar jag är egentligen inte hungrig men jag skulle gärna se att vi hade ett bord beställt någonstans. Vad säjs om 220?. Och som en eftertanke, ”McDermott, hur ligger dom till i nya Zagat?” Price tittar från TV – rutan till Craig, och försöker dölja sitt missnöjde genom att fråga mig, medan han viftar åt TV – rutan., ” Jag tror inte det är sant. Han ser så…normal ut. Han verkar så…borta. Så...ofarlig.” ”Han är fullständigt ofarlig, tokskalle. Han var fullständigt ofarlig. Precis som du är fullständigt ofarlig. Men han gjorde alla den där skiten och du har misslyckats att få in oss på 150,så, du vet, vad kan jag säga?” McDermott rycker på axlarna.
Någon har redan tagit fram en cellulär Minoltatelefon och ringt efter en bil, när jag egentligen inte hör på utan tittar på någon som är påfallande lik Marcus Halberstam i färd att betala en nota, frågar någon helt lösryckt, ”Varför?” och svarar automatiskt, ur det blå, utan anledning, bara öppnar munnen, ord kommer ut och jag sammanfattar för idioterna: ” Tja, fast jag vet att jag borde gjort det istället för att inte göra det, är jag för farao bara tjugosju och detta är hur livet presenterar sig på en klubb eller bar i New York, kanske var som helst vid seklets slut och hur folk, ni vet, jag uppträder, och detta är vad det betyder för mig att vara Patrick, antar jag, så tja, jo, eh…” och detta återföljs av en suck, och sedan en lätt ryckning på axlarna och ännu en suck, och ovanför en av dörrarna, täckt av röda sammetsdraperier på Harry’s sitter en skylt och på skylten, med färger som matchar draperiets färg står orden DETTA ÄR INGEN UTGÅNG.
Blodlukten tar sig in i mina drömmar, som för det mesta är hemska: jag är oceansångare som börjar brinna, bevittnar vulkanutbrott på Hawaii, de flesta insiderhandlarnas våldsamma död på Salomon, James Robinson som gör mig illa, jag själv tillbaka på internatskolan, sedan på Havard, de döda går bland de levande. Drömmarna är en ändlös filmrulle av bilvrak och katastrofbilder, elektrisk stolar och otäcka självmord, injektionssprutor och stympade pinuppor, flygande tefat, marmorjacuzzis, skära pepparkorn. När jag vaknar kallsvettig så blir jag tvungen att slå på den stora TV:n för att stänga ute byggarbetes ljuden som fortsätter hela dagen någonstans ifrån. För en månad sedan var det årsdagen av Elvis Presleys död. Fotbollsmatcher blixtrar förbi med ljudet avstängt. Jag hör telefonsvararen knäppa till med volymen nere, sedan en gång till. Hela sommaren så ropar Madonna till oss, ”life is a mystery, everyone must stand alone…”
…där det funnits natur och jord, liv och vatten, såg jag ett öken landskap utan slut som liknande något slags krater, så renons på förnuft och ljus och ande att förståndet inte kunde förstå det på medvetet plan och om man kom närmare så ryggade förståndet tillbaka, oförmöget att fatta det. Det var en vision så klar verklig och central för mig att den i sin renhet nästan var abstrakt. Detta var vad jag kunde begripa, detta var hur jag levde mitt liv, hur jag konstruerade mina rörelser omkring, hur jag handskades med det gripbara. Detta var den geografi min verklighet rörde sig kring: det slog mig aldrig nånsin att människor var goda eller att en människa kunde ändra på sig eller att världen skulle bli ett bättre ställe bara man njöt av en känsla, blick eller gest, av att ta emot en annans människas kärlek och vänlighet. Ingenting var bekräftat, begreppet ”andligt storsinthet” passade inte in någonstans, var en kliché, något slags skämt. Sex är matematik. Individualitet inte längre aktuellt. Vad innebär intelligens? Definiera förnuft. Begär – meningslöst. Rättvisan är död. Rädsla, anklagelser, oskuld, sympati, skuld, bortkastad möda, misslyckande, sorg, var saker, känslor som ingen egentligen upplevde längre. Att reflektera är meningslöst, världen saknar innebörd. Ondska är det enda bestående. Gud finns inte. Kärlek går inte att lita på. Yta, yta, yta var det enda som fann mening i…detta var civilisationen som jag såg den, kolossal och trasig…
….det finns en idé om en Patrick Bateman, någon slags abstraktion, men det finns inget verkligt jag, bara ett väsen, något illusoriskt, och fast jag kan dölja min kalla blick, och du kan trycka min hand och känna kött som tar tag i ditt, och kanske kan du till och med ana att våra livsstilar är jämförbara: Men jag är helt enkelt inte där. Det är svårt för mig att vara begriplig på någon tänkbar nivå. Mitt fabricerat, en illusion. Jag är en osammanhängande mänsklig varelse. Min personlighet är skissartad och formlös, min hjärtlöshet ligger djupt och är orubblig. Mitt samvete, min medkänsla, mina förhoppningar försvann för länge sedan (antagligen på Harvard) om de någonsin existerat. Det finns inga fler hinder att ta sig över. Allt jag har gemensamt med det okontrollbara och det vansinniga, det grymma och det onda, all förödelse jag åstadkommit och min fullständiga likgiltighet inför den, har jag nu kommit förbi. Men jag håller fortfarande fast vid en enda dyster sanning: ingen är trygg, ingen bot finns. Ändå är jag utan skuld. Varje modell för mänskligt beteende måste förmodas ha någon giltighet. Är ondskan något man är? Eller är den något man gör? Min smärta är konstant och vass och jag hoppas inte på någon bättre värld för någon. Faktum är att jag vill att andra ska drabbas av min smärta. Jag vill inte att någon ska komma undan. Men till och med när jag medgivit detta – och det har jag, tallösa gånger, i snart varenda handling jag begått – och insett att i dessa sanningar, finns ingen katarsis. Jag vinner ingen djupare kunskap om mig själv, ingen ny insikt kan dras ur vad jag säger. Det har inte funnits något skäl för mig att berätta allt detta. Denna bekännelse har inte betytt någonting…
Ja, det är jag som är texten. Stig in.
Det du söker finns inte här. Gömd, bortkastad och återanvänd. Ut ur rummen och sov på ytan. Du är spräng och bortagen. Upprepa: ”detta händer inte på riktigt”. Skepp på väg ut i rymden, om du ler så får du följa med. Vi hoppas på en ny sommar och en sprängd höst men saker händer aldrig utan mest bara inträffar. Någon tar med mig på en tur. Beskt och underbart. Du kan fånga alla små människor som dalar ner från skyn med tungan. Du är så ny och så underbar. Masker, rekvisitan, sminket och jag börjar repetera. Två gånger om dagen framför spegeln. Köper ny tandkräm. Måste spela med, bli en del av deras lag. Måste släppa mig själv och min längtan att flyga rakt ut i rymden. Inbakad i varma bröd, där kan jag vara säker. Nästa natt under sanden i hemliga länder. Ingen kan hitta dig om du släpper taget samtidigt som du lär dig deras språk. Konturerna av ett uppgivet hej då till den som jag på senare tid varit. För detta är ingen riktig utgång.
Sitter i en tågvagn och ser ut igenom fönstret. På himlen kan man se ett flygplan med säkert tusen passagerare ombord som håller på att störta. Snaskar söta små babyfingrar från en påse. På håll kan man nästan smaka på rädslan. Ler åt folk som faller förbi. Någonstans i Afrika dör nog ett barn nu. Smakar det sött eller surt? Någonstans på himlen exploderar ett flygplan. Någonstans i världen blir jag lite kär i dig för kickens skull. Ibland leker jag att jag bor i en TV bara för att bli lite verklig.
kommer igenom nästan allt
utom detta förortsträsk
urmakare
smala soldater
på väg mot solen
bensinmyror
kapten över industrin
alla gör det
följ med oss neråt
det finns inget som jag har gjort
som går att förlåta
such a beautiful day
om du sträcker dig efter detta moln
så slukar det kanske dig
undvik ögonkontakt
reagera inte
uppför dig normalt
håll dig lugn
ta ett till glas
kasta första stenen
skåla med rädslan
ät dina popcorn
fyll i enkäten
kom ihåg att sätta klockan på väckning
överge alla orsaker
mönster och monster på dina nära vänner
tro på ALLT
kalla dig själv en DJ
doktor dj
13 h på ett plan mot solen
berätta allt för en främling
jag förstår inte
vad det är
som jag gjort fel
jag har åkt skridskor
på yta
nu har min is tillslut smält
toppen har flugit av
och det läcker gas
jag förstår inte
vad det är
som jag gjort fel
NEW and improved: Confused Beats
Please rejoin for la musique informatique.
en stad i ljus
så effektivt
jag faller i trans
en ljudlös hypnos
frestelsen
dripp dropp dropp
ibland tror jag att alla kan min historia
melodin
på vägen hem så har något spytt ut en hel burk med vit målarfärg
jag ser klösmärken i asfalten
flera cyklar på ett tak
det är någon typ av melodi på campus
det är någon typ av lukt
ruttet
tar aldrig steg - glider fram
vit målarfärg över hela vägen
klösmärken på ett tak
jag kan fortfarande inte tro
på all skit som kommer ur min mun
så många ord som kan få
dig att spy
är glad, jag är en leksak
och människor på
TV gör sig roliga
över mig, mig
och mig
kommer igenom nästan allt
utom detta förortsträsk
///[\]
urmakare
smala soldater
på väg mot solen
bensinmyror
kapten över industrin
alla gör det
följ med oss neråt
det finns inget som jag har gjort
som går att förlåta
such a beautiful day
om du sträcker dig efter detta moln
så slukar det kanske dig
undvik ögon kontakt
reagera inte
uppför dig normalt
håll dig lugn
ta ett till glas
kasta första stenen
skåla med rädslan
ät dina popcorn
fyll i enkäten
kom ihåg att sätta klockan på väckning
överge alla orsaker
mönster och monster på dina nära vänner
tro på ALLT
kalla dig själv en DJ
doktor dj
13 h på ett plan mot solen
berätta allt för en främling
!!///!!
JAG ÄR INTE SVARET
du är enkel att tillfredsställa
//$4//
kom ut ur ditt huvud
ditt eget huvud ditt dumhuve
¤¤dollarattack¤¤pangpang¤¤
====::
detta är ditt uppdrag
om du väljer att acceptera det
var så god och inte fall för förtrollelsen
dropp dropp dropp
((
jagharslutatuppmedattfixamittansikte
detärokejsåhär
]]
där inget är sig likt och där vi kan glömma
denna situation som om den bara var ett larvigt skämt,
och vi gjorde helt enkelt bara fel, en sån där en decimal missräkning
puh
^^^
vi är är fast i en rythmattack in en rythm[a]ttack
kan någon knäppa sina fingrar och föra oss tillbaka?
//?|?
bäst att gå tillbaka
få det överstökat
köttätande monster
styr denna stad
}\\\{
hur kommer det sig att stjärnsystem lyser?
VARFÖR REFLEKTERAS SOLEN FORTFARANDE PÅ MÅNEN?
[hellu. press one]
[dear paperbag writer]
the more I struggle
the further I get in trouble
<##>
inget med samma sken igen
och om himlen var full av vatten
så skulle jag kunna hoppa upp och
splasha rakt in i den
|oohnoononono|
vi är tillsammans fast i detta
jag är ledsen, men är jag tråkig?
??`!`
skrubba dina jeans med torr sand
upprepa flera gånger
vakna och torka i solen
--+++---+
pure invatation
ett råttbo
fångad i sin egna röra
sätter upp alla fällor
ett bo fullt med råttor
<(on)missiontothestars>
överklass galningar
se hur de sliter varandra i bitar
*****
föregåene beteende är inte nödvändigtvis en
guide till framtida beteende
cheease
///
jag är ledsen
men allt är skrämmande här
till och med mitt presentationskort
hjälp mig härifrån
(ursäkta men jag är inte en stålman
jag är en talesman)
!
Corrina, Corrina
inget kvar i mitt huvud
Corrina, Corrina
vad har du i ditt?
man måste ju undra
vad som hindrar dig från att gråta
när du har en fågel som visslar
och en som sjunger
men om jag inte har Corrina
så betyder inte livet ett dugg
jag har inte Corrina
jag kan inte bli mätt
jag kan inte bli någon annan
Corrina, Corrina
har en svart katt i munnen
djävulen är på min sida
Corrina, Corrina
Sally girl, var har du hållit hus?
Corrina, Corrina
jag har funderat på dig
så var snäll och kom hem
Har jag berättat om när jag dör litegrann? Jag tror det är 1970 någonting och känner mig precis som alla andra med min amfetamin, trumma och allt det där. Jag ber om någon som ska falla från skyn och jag får det men jag bryter ihop precis som en liten flicka för detta är lycka. Jag dör lite av törst om du sjunger en sång för mig. Spela något nytt och något gammalt för mig för jag känner ingen smärta medan jag står här i regnet. För alla vet att när jag har fallit ner från min lockar så bryter jag ihop och tar saker precis som jag ska. Jag skapar, skrapar och ramlar och blir något nytt och något bra och det är din förtjänst för du vill sjunga en sång för mig. Försvinner jag om du kommer? Ler jag om du gråter? Kommer du undan om jag kommer under? Queen Mary är även min vän om ingen behöver gissa om jag blir frälst när jag äntligen inser att jag är precis som alla för jag har också pärlor som något typ av försvar. Det regnade från min törst så jag föll ner från din långa förbannelse som fortfarande gör ont men vad som är värre är denna smärta som finns här inne. Jag kan omöjligen stanna kvar här, är det inte klart att jag inte passar in? Jag antar att det är dags för oss att sluta så att du kan introducera mig som en vän så var så snäll och le när de pratar om att du kände mig när jag var hungrig och bodde i din värld. Jag fake:ar det precis på det sättet som man ska men bryter fortfarande ihop. Kommer du spela en sång för mig när vi försvinner bort och ner och snälla låt mig falla snabbt bra och effektivt ner i mörkret för det är nytt, spännande och det är det som jag hoppas på för alla broar som jag någonsin haft har försvunnit för du min vän brände dem och jag tror att jag på riktigt älskade det.
Hej jag ger upp. Hej hej. En gång sa jag något om snö men det spelar ingen roll. Jag är inte så där ny och underbar, som de sa att jag skulle vara. Jag mår inte så bra. På morgonen och på natten. Ibland när det regnar ibland när solen sticker mig i ögonen. Det är så svårt. Att vara så där begriplig som man borde vara. Jag kan inte riktigt se någon i ögonen om jag tror att jag kommer att börja gråta. Om jag hör steg utanför mig dörr så sitter på jag bara på huk och lyssnar på andra sidan. Ibland har jag det så trevligt där att jag aldrig vill gå ut igen. Begriplig när man svarar i telefonen. Begriplig när man handlar fett och socker. Folk mellan raderna, i bankomatkön, på någon fest någonstans och på stationen. Ibland tror jag mitt huvud kommer att explodera när jag står där. Mellan raderna i husen på stationen bland alla barn och banderoller. Men det händer aldrig. Ibland blundar jag hårt och tänker på saker som man kan bli glad av. En blå kaffekopp, en guldtia hårt i knytnäven, ögonkast och socker. Fast jag blir aldrig riktigt glad för det verkar som om små män i kostymer faller ner från himlen och de saknar alla gula paraplyer. De blodar ner hela staden och sen säger ”tack” och ler så där som kassörer gör. När de dör. Staden är nerblodad, de skriver inte om det i lokaltidningen. Ett monster är lös, det spelar ingen större roll i drömmar. Där jag bor. För inget av det här är jag. Tungan i munnen ibland tidiga mornar och TV-soffan. Inte jag. Bakom hyllor, under stenar och på perronger i affären. Där finns det alltid något att ta. Klumpen i halsen som något lagt dit vill jag ha betalt för. Någonstans i världen är detta en sysselsättning, en konst eller ett arbete. Att ha en klump i halsen som säger ”hej jag är fanatisk” när du åker båt nedför vattenfall. Någonstans i världen är det samma sak som konståkning tänker jag ibland. På morgonen, när jag gett upp. Ny och underbar. Ambitionen som gör mig så himla ful. Hej hej god dag jag har faktiskt gett upp. ”Jag har en orange trafikkon på huvudet det är därför ingen älskar mig” borde jag säga när de frågar hur jag mår. På vykort och i badhuset. Under vattnet när klor viskar i ens öra att gravitation inte riktigt fungerar som den ska när man är upp-och-ner. Hej jag har en vägkon på huvudet och är ny och underbar. Mig kan man älska. På natten och på dagen och när jag ler in i kameran och blir ful på bild och ful i verkligheten och något som de pratar om i ett land som jag bara hört talas om under ett täcke. Vitt vin och sömnpiller fungerar inte på barn står det någonstans i min matematikbok. Jag tror att jag har slutat att sova utan att riktigt ha vaknat, utan att riktigt ha somnat. Jag bara dödar tid och suger in luft. Den kommer ibland ut och då bildas det ett litet moln som lär komma från mig. Det är det bästa jag någonsin gjort. Nästa gång det händer kommer jag att dö för då är jag full. Fullständig, fullbordat. Full och ful. Fötter som fryser om vintern för att de tänker på sommaren och sommaren då man drunknar för att man tänker på kärlek. Ett hjärta som är fullpumpat med popcorn och biosäten. När man sitter i biografmörkret och alla vackra par stirrar på en och sen stirrar de på varandra sen tillbaka till mig och sen ler de så där fånigt som jag gör när jag fyller år och sen kysser de varandra och jag tar kort med min engångskamera som bara jag ser. Jag tar tidiga tåg till andra städer. Sen åker jag tillbaka. Parker man ibland sitter i och människor man ibland tänker på. Alla dessa personer. En miljon människor som man träffat på skolgårdar, i hus, under busstationen, i franskaverb och visslandes i ett gatuhörn. Ingen förstod mig. Jag talade alltid om något annat. Krig, fred, barn i rullstolar, snask, boxning istället för sex, varför mina tuggummipaket alltid är så skrynkliga. Mitt enda riktiga svar. Jag är skrynklig. Jag regnar ner från skyn. På hösten och på natten. Bland leenden och bland ögon. Under stolar och under täcken under sängen. På morgonen och på natten. När man vaknar och när man somnar. Hej hej god dag. Kexchoklad i mitt blodbad en annan dag i marmelad mitti en ballad om att vara skadeglad som det står om på ett flygblad. Hej hej jag kan inte stava mitt namn men jag ger upp för jag har blivit så där som man blir när man vill bli förälskad och älskad. Så där hysterisk och oanvändbar. Ler.
[September 2007]
Det mesta av vad jag är kan jag inte förklara och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag sover för länge jag är uppe för sent och jag borde gå upp tidigare och äta en bättre frukost. Jag borde bli bättre på en massa saker men jag har helt enkelt ingen energi för den rann ur mig för länge sedan på en buss med för mycket folk i. Men det hindrar aldrig mig att ibland ha tur och ramla över något bra. Men jag har ju ett stort problem i att jag är som jag är och så. För det är nog svårt att vara omkring mig när jag andas och går runt ditt resonemang. Så därför spenderar jag helst dagarna med att ligga i sängen och lyssna på musik som väldigt få håller med om och som de flesta avskyr mig för. Men jag avskyr dig med, jag avskyr allt du gör också, jag säger det bara inte högt utan jag biter mig i läppen och säger något om poliser och somnar in med förhoppningar om en något bättre dag imorgon.
Jag önskar ibland att jag att jag aldrig skulle vakna. Inte dö eller så, bara drömma vidare liksom. Leva kvar på gränsen mellan att sova och att vara vaken. Då är jag som bäst, precis där. Min favorit stund på dagen är den när jag ligger i min säng och blinkar och är så medveten att jag somnar inom några sekunder, men jag håller emot en liten stund till för att njuta. Sedan ler jag och ger upp lite grann. Ibland önskar jag att man vissa dagar bara skulle fortsätta utan att det kommer en annan dag med konsekvenser. Jag försöker simulera det ibland när jag är ledsen: tar bort alla klockor och drar ner gardinerna. Sedan lever jag den dagen som en ström där jag inte har en aning om det blivit en ny dag eller så. Det är liksom en fin tanke, att man bara ska kunna flyta på och glömma allt annat.
Mina gamla bloggar som fortfarande existerar men inte lever:
Slowly down (rader av inget)
Confused beats
Alla människor var vackra, alla låtar var bra. Man lekte deprimerad, man blev deprimerad, man fick hopp, man förlorade hopp, skrev en dikt, fick ett leende och började fundera på stopp. Man slog nya rekord. Man hoppade över häckar. Slog ner motståndare. Drömde om hjältedåd och såg oändligheten i allas ögon. Folk började berömma mina dikter och jag ljög på om saker som jag tror alla visste aldrig hade skett och jag satte upp en ny öppning på ett rutat papper. Jag kysste en flicka bakom stjärnorna i en dröm. Jag rörde marken medan jag svävade och kom fram till att allt som händer nog beror på mig. Jag såg nio planeter rotera runt mig om jag blundade.
Jag klädde ut mig till psykopat hemma då ingen såg på. Jag skadade mig själv när jag tog livet av mig men jag ångrade mig och kom tillbaka. Jag drack 6 flaskor liv och trodde att jag var full. Jag såg på folk som blev fulla, folk som nyktrade till, folk som var otrogna, folk som var elaka, folk som var onda. Jag åt för snabbt och blev dålig i magen. Spydde upp min tro och sa att: ”allt jag nog behöver är ett skott i armen.” Jag trodde att allt i min värld hade slutat snurra och hösten blev till vinter och jag sa till en vacker flicka med ögon som kristaller att jag också hatade vintern fast jag egentligen älskade den. Det var alltid mörkt när jag åkte hem. Jag såg mig själv i ett skyltfönster och sa högt att jag var en osynlig man. Vi dog och jag åkte hundra mil bort från alla andra på andra sidan jorden och levde ett annat liv. Jag kom fram och hem när kände en förvrängd julkänsla. Jag åt knappt inget av julen och spydde upp den i smyg. Träff i mellandagarna i stället för världens bästa film. Jag trodde hon egentligen var förälskad i mig men det var inte en känsla med stil och smak. Den vintern kom jag aldrig hem för det fanns aldrig några bussar men det gjorde inget för jag fanns inte på riktigt.
Hon var ledsen. Jag var en idiot. Jag såg ut som en idiot och jag raderade allt som fanns i mitt redan tomma huvud och jag kan inte komma ihåg om jag grät men böcker kom till. Likgiltigheten blev abstrakt och allt jag någonsin trott på verkade inte längre hänga ihop på något som helst plan och det enda jag ville göra var att gå under eller börja om eller kanske hoppa ner någonstans. Jag löste allas liv utom mitt eget och jag började lyssna på musik i mono igen, aldrig mera stereo. Fick för mig att jorden var platt och ville därför äta upp alla människor som var snälla och kunde le. Spydde för mig själv när jag såg folk som visade känslor dolt för andra. Jag sprang vidare rakt in i andra städer. Jag lutade mig inte mot något särskilt och i hemlighet så trodde jag att jag var hemskt unik, någon sorts speciellt freak, men alla människor i världen hade sett min film och hört min låt. All kärlek verkade överdriven och jag spottade på folk när de inte såg på och jag grät åt tandkrämsreklam, bilder från stränder och städer som brann och åt människor som var strandsatta på månen. Bilden av mina händer blev tidigt vår och jag kramade snöbollar och sparade dom på ett hemligt gömställe men de smälte och det gjorde jag också men jag började ändå brinna en kväll då jag tog mig en dusch. En vår utan färg kom och folk blev kära i situationer och jag tappade lusten att äta och såg på när folk tog livet av sig på en TV-show jag redan sett som handlade om någon eller något som liknande mig på något sätt.
Allt som jag har upplevt saknar egna känslor och personlighet, jag kan äta upp det på en bit vit papper. En sekund och jag är klar med det. Överallt, var som helst, vilket leende som jag än väljer så känner jag mig spyfärdig. Jag hatar och älskar mig själv så pass mycket att jag börjat gömma mig för min egen skugga, som börjat förfölja mig genom mörka drömmar. Allt verkade vara ett slöseri med liv när du tog min tid ifrån mig men jag tror att älskade det.
[Maj 2004]
Detta är min nya blogg. Min tanke är att jag här ska publicera mina egna texter och texter som jag uppskattar väldigt mycket. Alla gamla bloggar finns kvar men är mer eller mindre inaktiva, ni kan nå dem via länklistan eller via min profilsida. Under den listan har jag valt att lista de personer som påverkat min skrivstil och liv väldigt mycket, tycker att de förtjänar det erkännandet från mig. I fortsättningen kan man också utgå från att om inte det finns en referens till ett inlägg så är det jag som skrivit texten/dikten.
Till en början ska jag försöka publicera många av mina gamla texter, vissa så pass gamla att jag kräver lite överseende. Men det innebär att de närmaste dagarna kommer det att komma väldigt många nya inlägg. Senare så får väl se vad bloggen utvecklar sig till eller om den överlever mina ständigt nya impulser.
Allt väl.
Favorit band: Talking Heads. Drink: J & B eller Absolut On The Rocks. TV – program: Late Night With David Letterman. Läsk: Pepsi Light. Vatten: Evian. Sport: Baseball.
Samtalet följer sin egen växlande harmoni – ingen egentlig struktur, ingen särskilt ämne, ingen inre logik eller känsla; förutom naturen den dolda, konspiratoriska. Bara ord, och som i en film som är illa klippt, överklappar det mesta något annat. Jag har svårt på något vis att höra på för min bankautomat har börjat tala till mig, lämnar ibland underliga budskap i rutan med gröna bokstäver, som: ”Ställ till en förfärlig scen på Sotheby’s” eller ”Döda presidenten”, eller ”mata mig med en strykarkatt”, och jag drevs till vanvett av parkbänken som följde efter mig i sex kvarter i måndags kväll och också den talade till mig. Upplösning – jag tar den som den kommer. Men den enda fråga jag kan börja med för att bidra till samtalet är ett bekymrat: ” Jag går ingenstans om vi inte har beställt bord, så har vi beställt bord eller ej?” Jag noterar att vi alla dricker beskt öl. Är jag den enda som lägger märke till detta? Jag har också glasögon med fönsterglas i imiterat sköldpadd. I TV – rutan går Patty Winters Show, som nu går på eftermiddagarna och har konkurrens av Geraldo Riviera, Phil Donahue och Oprah Winfrey. Dagens ämne är: Är ekonomisk framgång det samma som lycka? Svaret på Harry’s denna eftermiddag är ett öronbedövande vrål ”Absolut”, åtföljt av mycket tjoande, där pojkarna vänskapligt jublar tillsammans. I rutan visas nu scener från President Bush installation tidigare i år, och sedan ett tal av förre presidenten Reagan, medan Patty levererar en svårhörd kommentar. Snart uppstår en tröttsam debatt om han ljuger eller ej, trots att vi inte hör, inte kan höra orden. Den förste och egentligen den enda som klagar är Price, som, fast jag tror att det är något annat som stör honom, använder detta tillfälle för att vädra sin besvikelse, ser omotiverat häpen ut och frågar, ” Hur kan han ljuga så där, hur kan han komma med denna skit.”
” Åh Jesus stönar jag.” Vadå för skit? Jag menar jag är egentligen inte hungrig men jag skulle gärna se att vi hade ett bord beställt någonstans. Vad säjs om 220?. Och som en eftertanke, ”McDermott, hur ligger dom till i nya Zagat?”
Price tittar från TV – rutan till Craig, och försöker dölja sitt missnöjde genom att fråga mig, medan han viftar åt TV – rutan., ” Jag tror inte det är sant. Han ser så…normal ut. Han verkar så…borta. Så...ofarlig.”
”Han är fullständigt ofarlig, tokskalle. Han var fullständigt ofarlig. Precis som du är fullständigt ofarlig. Men han gjorde alla den där skiten och du har misslyckats att få in oss på 150,så, du vet, vad kan jag säga?” McDermott rycker på axlarna.
Någon har redan tagit fram en cellulär Minoltatelefon och ringt efter en bil, när jag egentligen inte hör på utan tittar på någon som är påfallande lik Marcus Halberstam i färd att betala en nota, frågar någon helt lösryckt, ”Varför?” och svarar automatiskt, ur det blå, utan anledning, bara öppnar munnen, ord kommer ut och jag sammanfattar för idioterna: ” Tja, fast jag vet att jag borde gjort det istället för att inte göra det, är jag för farao bara tjugosju och detta är hur livet presenterar sig på en klubb eller bar i New York, kanske var som helst vid seklets slut och hur folk, ni vet, jag uppträder, och detta är vad det betyder för mig att vara Patrick, antar jag, så tja, jo, eh…” och detta återföljs av en suck, och sedan en lätt ryckning på axlarna och ännu en suck, och ovanför en av dörrarna, täckt av röda sammetsdraperier på Harry’s sitter en skylt och på skylten, med färger som matchar draperiets färg står orden DETTA ÄR INGEN UTGÅNG.
[Bret Easton Ellis - American Psycho]
När jag vaknar kallsvettig så blir jag tvungen att slå på den stora TV:n för att stänga ute byggarbetes ljuden som fortsätter hela dagen någonstans ifrån. För en månad sedan var det årsdagen av Elvis Presleys död. Fotbollsmatcher blixtrar förbi med ljudet avstängt. Jag hör telefonsvararen knäppa till med volymen nere, sedan en gång till. Hela sommaren så ropar Madonna till oss, ”life is a mystery, everyone must stand alone…”
…där det funnits natur och jord, liv och vatten, såg jag ett öken landskap utan slut som liknande något slags krater, så renons på förnuft och ljus och ande att förståndet inte kunde förstå det på medvetet plan och om man kom närmare så ryggade förståndet tillbaka, oförmöget att fatta det. Det var en vision så klar verklig och central för mig att den i sin renhet nästan var abstrakt. Detta var vad jag kunde begripa, detta var hur jag levde mitt liv, hur jag konstruerade mina rörelser omkring, hur jag handskades med det gripbara. Detta var den geografi min verklighet rörde sig kring: det slog mig aldrig nånsin att människor var goda eller att en människa kunde ändra på sig eller att världen skulle bli ett bättre ställe bara man njöt av en känsla, blick eller gest, av att ta emot en annans människas kärlek och vänlighet. Ingenting var bekräftat, begreppet ”andligt storsinthet” passade inte in någonstans, var en kliché, något slags skämt. Sex är matematik. Individualitet inte längre aktuellt. Vad innebär intelligens? Definiera förnuft. Begär – meningslöst. Rättvisan är död. Rädsla, anklagelser, oskuld, sympati, skuld, bortkastad möda, misslyckande, sorg, var saker, känslor som ingen egentligen upplevde längre. Att reflektera är meningslöst, världen saknar innebörd. Ondska är det enda bestående. Gud finns inte. Kärlek går inte att lita på. Yta, yta, yta var det enda som fann mening i…detta var civilisationen som jag såg den, kolossal och trasig…
….det finns en idé om en Patrick Bateman, någon slags abstraktion, men det finns inget verkligt jag, bara ett väsen, något illusoriskt, och fast jag kan dölja min kalla blick, och du kan trycka min hand och känna kött som tar tag i ditt, och kanske kan du till och med ana att våra livsstilar är jämförbara:
Men jag är helt enkelt inte där. Det är svårt för mig att vara begriplig på någon tänkbar nivå. Mitt fabricerat, en illusion. Jag är en osammanhängande mänsklig varelse. Min personlighet är skissartad och formlös, min hjärtlöshet ligger djupt och är orubblig. Mitt samvete, min medkänsla, mina förhoppningar försvann för länge sedan (antagligen på Harvard) om de någonsin existerat. Det finns inga fler hinder att ta sig över. Allt jag har gemensamt med det okontrollbara och det vansinniga, det grymma och det onda, all förödelse jag åstadkommit och min fullständiga likgiltighet inför den, har jag nu kommit förbi. Men jag håller fortfarande fast vid en enda dyster sanning: ingen är trygg, ingen bot finns. Ändå är jag utan skuld. Varje modell för mänskligt beteende måste förmodas ha någon giltighet. Är ondskan något man är? Eller är den något man gör? Min smärta är konstant och vass och jag hoppas inte på någon bättre värld för någon. Faktum är att jag vill att andra ska drabbas av min smärta. Jag vill inte att någon ska komma undan. Men till och med när jag medgivit detta – och det har jag, tallösa gånger, i snart varenda handling jag begått – och insett att i dessa sanningar, finns ingen katarsis. Jag vinner ingen djupare kunskap om mig själv, ingen ny insikt kan dras ur vad jag säger. Det har inte funnits något skäl för mig att berätta allt detta. Denna bekännelse har inte betytt någonting…
[Bret Easton Ellis - American Psycho]